1725-1805 French Jean Baptiste Greuze Galleries French painter and draughtsman. He was named an associate member of the Academie Royale de Peinture et de Sculpture, Paris, in 1755 on the strength of a group of paintings that included genre scenes, portraits and studies of expressive heads (t?tes d'expression). These remained the essential subjects of his art for the next 50 years, except for a brief, concentrated and unsuccessful experiment with history painting in the late 1760s, which was to affect his later genre painting deeply. Though his art has often been compared with that of Jean-Simeon Chardin in particular and interpreted within the context of NEO-CLASSICISM in general, it stands so strikingly apart from the currents of its time that Greuze's accomplishments are best described, as they often were by the artist's contemporaries, as unique. He was greatly admired by connoisseurs, critics and the general public throughout most of his life. His pictures were in the collections of such noted connoisseurs as Ange-Laurent de La Live de Jully, Claude-Henri Watelet and Etienne-Francois, Duc de Choiseul. For a long period he was in particular favour with the critic Denis Diderot, who wrote about him in the Salon reviews that he published in Melchior Grimm's privately circulated Correspondance litteraire. His reputation declined towards the end of his life and through the early part of the 19th century, to be revived after 1850, when 18th-century painting returned to favour, by such critics as Th?ophile Thore, Arsene Houssaye and, most notably, Edmond and Jules de Goncourt in their book L'Art du dix-huiti?me siecle. By the end of the century Greuze's work, especially his many variations on the Head of a Girl, fetched record prices, and his Broken Pitcher (Paris, Louvre) was one of the most popular paintings in the Louvre. The advent of modernism in the early decades of the 20th century totally obliterated Greuze's reputation. It was only in the 1970s, with Brookner's monograph, Munhall's first comprehensive exhibition of the artist's work, increased sale prices, important museum acquisitions and fresh analyses of his art by young historians, that Greuze began to regain the important place that he merits in the history of French art of the 18th century.  Related Paintings of Jean Baptiste Greuze :. | The Lamentation of Time Passing (mk08) | Claude Henri Watelet. | The Village Betrothal (mk05) | The Verwohnte child | Portrait of the Artist (mk05) |
Related Artists:
Franz Niklaus Konig
b Berne, 6 April 1765; d Berne, 27 March 1832
Salomon Rombouts
Dutch Baroque Era Painter, ca.1650-1702
pehr hillestrom
Pehr Hilleström (1732-1816) var en svensk målare och vävare, professor vid Konstakademiens läroverk från 1794 och dess direktör från 1810. I unga år var han en av Sveriges främsta gobelängvävare men övergick sedan till måleri. Han är mest känd för sina vardagsskildringar av sin tids levnadssätt. Han målade pigor och tjänstefolk som arbetar, överklassen i de fina salarna, enkelt folk i stugorna och bilder från olika bruksmiljöer. Genom det räknas han som den största skildraren av den gustavianska samtiden. Pehr Hilleström är far till konstnären Carl Petter Hilleström och farfars farfars far till Gustaf Hilleström. Pehr Hilleström föddes i 1732 Väddö, Roslagen, troligtvis den 18 november. Han växte upp under fattiga omständigheter på Väddö prästgård vid sin farbror som var kyrkoherde där. Han var son till en militär och äldst i en syskonskara på 12 barn. Hans far råkade redan 1719 i rysk fångenskap men hade 1723 lyckats återvända till Sverige och då tagit sin tillflykt till brodern på Väddö. 1743 flyttade familjen Hilleström från Roslagen till Stockholm, där Pehr, 10 år gammal, sattes i lära hos tapet- och landskapsmålaren Johan Philip Korn (1727-1796) samt mellan åren 1744-1747 även hos den invandrade tyske solfjädermålaren Christian Fehmer. Utöver detta fick han även undervisning vid kungliga ritareakademin där Guillaume Thomas Taraval (1701-1750) och Jean Eric Rehn (1717-1793) var läromästare. Efter inrådan från Carl Hårleman sattes Hilleström 1745 i lära hos Jean Louis Duru (-1753). Duru var hautelissevävare och hade kallats till Sverige för att göra textila utsmyckningen av Stockholms slott. Tanken var att Hilleström skulle utbildas till Durus medhjälpare. 1749 visade Hilleström upp ett första läroprov som visades upp för deputationen som gillade det så mycket så att han fick en belöning på 180 daler kopparmynt. När Duru dog i slutet av 1753 så fick Hilleström fullborda den påbörjade kappan för tronhimmelen i det kungliga audiensrummet. Han var då så skicklig att det knappt kunde märkas någon skillnad mellan hans och hans lärares arbete. Lönen var blygsam men vid 1756 års riksdag fick han samma årslön som Duru hade haft, och han fick en beställning på ett vävt porträtt av Hårleman utfört i hautelisse. Åren 1757-58 var Hilleström på en längre och för tidens konstnärer sedvanlig studieresa till utlandet. Färden gick till Paris, Belgien och Holland, bland annat med en vidareutbildning i gobelängteknikerna som mål. I Paris blir Hilleström erbjuden att studera måleri i François Bouchers atelj??, men störst intryck tog han där av genre- och stillebenmålaren Jean-Baptiste-Sim??on Chardin, som undervisade honom vid franska målarakademien. Väl hemma i Stockholm fortsatte han visserligen att göra tapeter, mattor, stolsöverdrag och dylikt för hovet. Men så småningom fylldes slottet behov av vävnader samtidigt som Hilleström fortsatte studera måleri.